Min berättelse om bröstcancern.

En solig dag och snön gnistrade i snödrivorna. Jag och min kollega på hemtjänsten kom precis från ett äldre par som vi hjälpt med både matlagning och städning.

Plötsligt ringde min mobil och det var från mammografibussen som gjort ett stopp i det lilla samhället. De frågade om jag ville komma på ett besök. Dagen efter var jag på plats klockan elva prick och två veckor senare kom ett brev, de ville ta nya bilder. Antagligen blev det suddigt tänkte jag. Veckan därpå körde jag själv de 36 milen till det stora Universitetssjukhuset i Umeå.  Väl uppe på avdelningen togs nya bilder och beskedet kom som en total chock. Förstod ingenting. Var det mig de menade? Var det inte ett misstag? De sa att jag drabbats av bröstcancer”¦

Efter mitt besök gick jag ut i vårsolen och satte mig på en parkbänk. Livet passerade revy. Jag ringde min dotter och sedan min son. Jag minns fortfarande datumet. Den 21 april 2015. Jag körde tillbaka som i en dimma.  Chocken satt i länge men sakta började tankarna komma, om hur allt skulle bli och hur jag skulle må.

Nu rusade tiden plötsligt iväg. Jag försökte jobba så mycket som möjligt och hinna med så mycket som möjligt innan det var dags för operation.  Antagligen behövde jag fly bort en smula. Tre veckor senare togs hela höger bröst bort. Det var en hormonell tumör som var 4 x 4 cm i omkrets och snabbväxande.

Min dotter var med mig under tiden på sjukhuset. Jag upplevde att alla där var så snälla och trevliga. Vi var några stycken där som gick igenom precis samma sak och jag kände att det finns stöd och hjälp att få och det betydde mycket för mig. Det kändes tryggt, också att veta att jag inte ensam.

I början på sommaren startade cellgiftsbehandlingen. De tre första behandlingarna gick någorlunda, medan de tre sista var tuffare. Jag gick igenom hela registret i känslornas värld. Från ledsen till glad och från uppgiven till riktigt arg. Det var på ett sätt riktigt skönt att bli och vara arg och jag upplevde att det gav mig mer styrka än att vara ledsen. Så jag bestämde mig för att klara allt vad som komma skulle och blev en riktig tjurskalle! Men det var verkligen tufft ibland!

Efter behandlingen kom jag sakta men säkert tillbaka till både livsglädje och ork. Men det tar tid.

Nu har det gått 11 månader sedan jag opererades för min bröstcancer och jag tycker att livet är vackrare än tidigare och jag erkänner att jag nog lever mer intensivt. Jag vill så mycket mer och jag ska så mycket mer. Jag tar inte någon eller något för givet. Resan har bara börjat. Resan i mitt nya liv.

Om jag får ge några råd: Glöm aldrig att du är inte ensam – även om det i vissa stunder känns så. Du är inte den första och inte den sista som går igenom detta och många finns för att hjälpa dig. Våga vara ledsen och våga vara dig själv. Hoppas på solskenet efter regnet!

Åsa