Där satt jag, min sambo och vår dotter på sex veckors inne hos läkaren. ”Du har cancer. Det är ett mirakel att du lever, du borde inte leva”. Det var alltså inte diskbråck eller nackspärr som jag fått som diagnos under sex års tid. Världen rasade.

Att lyfta luren och ringa till min mamma, pappa, syster och vänner för att berätta detta är något av det värsta jag gjort. De skrik och tårar som jag möttes av,  skär i hjärtat än idag.

Minns varje steg ut från sjukhuset och varje sekund av den dagen. Hur livet helt plötsligt vände. Från att drömmen om att få barn förverkligats till att sedan få en diagnos som förknippas med döden bara några veckor efter.

Det var en tuff tid som väntade. Vi fick välja mellan operation med risk att bli förlamad från halsen och nedåt. Eller att vänta ut döden. Valet var självklart. Cancern skulle inte vinna över mig.

Jag har alltid varit en kämpa, självständig och med stark vilja. Jag blev opererad några dagar senare. Efter operationen fick jag lära mig gå igen, men jag fick inte lyfta min dotter, som nu var åtta veckor. Det var en fasansfull period men tack vare min kämparglöd och ett fantastiskt stöd så tog jag mig igenom denna tiden.

Under hösten påbörjades strålbehandling som ännu en gång fick mig att bli påmind om att jag är sjuk. Hann nästan glömma det en tid, då vi gjorde allt för att försöka leva som en vanlig familj. Men nu möttes av jag av sex tuffa månader med kortison, smärta, oro och isolering från världen. Jag blev otroligt svullen och helt plötsligt såg jag sjuk ut. Kändes som hela världen tittade på mig. Från att ha varit en snygg smal tjej till en svullen tjej.  Detta har nog varit det värsta.

Nu när det gått mer än två år från strålningen känns nästan allt som en dimma. Har jag verkligen gått igen om detta? Hur klarade jag det? Jo, tack vare att jag hade en liten tjej som ville ha min värdefulla tid och gjorde att jag inte hann tänka så mycket.

Familjen och vännerna som stöttade de dagarna när livet var fruktansvärt. Utan dem hade jag aldrig klarat denna resan. Än är den inte slut men inte livet heller, jag är ju bara 32.

Jag kommer aldrig bli frisk, men kan ändå inte tänka på döden varje dag för det. Visst, jag har min begravning färdigplanerad och visst har jag skrivit ett avskedsbrev till min dotter. Vilka kläder och parfymer jag vill att hon ska ha som ett minne av mig, men detta innebär inte att jag inte är rädd för döden, för det är jag. Den skrämmer mig något kopiöst men jag har insett att livet har så oändligt mycket mer att ge. Jag lever i nuet och gör det bästa av livet. Trots min dagliga kamp mot smärtor så finner jag så mycket lycka i livet tack vare min omgivning och alla runt omkring mig.

En sak är säker himlen är helt klart överskattad, livet här nere har så mycket att ge det gäller bara att våga och fortsätta kämpa. Jag vill hjälpa världen, vill hjälpa människor som har det svårt. Min bild av människan har förändrats efter denna sjukdom och giv mig ett uppdrag på jorden. Jag vill hjälpa till att hjälpa dem som har det svårt och göra världen mer rättvis.  Jag alltid sagt och alltid kommer säga det finns en mening med allt och allt löser sig.

/ Angelica